”Stolt över titeln Sveriges bästa materialare”

Inge Lindström skippar pensionärslivet: Det är få förunnat – fantastiskt

KAKNÄS. Ljudet från tvättmaskiner och torktumlare möter fågelkvitter och skvalet från Radio Lidingö. För Inge Lindström blir inte musik ljuvare än så här.

– Sämre kan man ha det, men jag vet inte om man kan ha det bättre. Att som pensionär få sitta ute på Djurgården, denna vackra del av Stockholm, och vara med ungdomarna på resor och fotbollsmatcher. Det är få förunnat. Det är fantastiskt. Ja, det är många som skulle vilja ha det här jobbet, säger han.

Inge befinner sig, som så många andra dagar, i en tvättstuga inte långt från Kaknästornet, där Djurgården har sin träningsanläggning. Klockan är 08.00 och det är två timmar kvar till dagens träningspass, men Inge går inte och slår dank. Han tömmer tvättmaskinen och går ut till altanen för att hänga upp matchtröjorna på en klädställning. I en hage intill gräs- och konstgräsplanerna betar några hästar med morgonsolen som åskådare. Det luktar nyklippt gräs, sommar och sköljmedel.

När ståltrådsgalgarna är upphängda gör han helt om på trallvirket och går in för att vika ihop strumpor, pumpa bollar, fylla på vattenflaskor och plocka fram västar, koner och annan utrustning som tränaren Pelle Olsson har beställt till träningen.

– Sedan tar jag hand om posten, beställer jag skor och andra saker, torktumlar, hänger i ordning kläder, klipper gräsytor… Jag gör allt här ute, men klä på sig får spelarna göra själva. Sedan, efter träningen, tvättar jag allt. Det är skoj.

Ofta först på plats, ofta sist hem. Det är så det ser ut, livet för en materialförvaltare. Inge Lindström fyller 70 år i sommar, men eftersom Marianne, hans tio år yngre fru, fortfarande jobbar vill han också ha något att göra på dagarna.

Som materialare arbetar han i princip lika mycket som han gjorde som egenföretagare. Inge drev CI Datakontoret Aktiebolag. Han och en kamrat, C som i Claes Brodén, började sälja data- och kontorstillbehör på 1990-talet, men hemelektronikkedjorna tog över marknaden och knäckte ett antal mindre aktörer.

– De stora företagen tog över mer och mer. Det blev ingen ruljans, så vi la ner firman 2009. Då valde jag att gå i pension, men att mata duvorna i parken är ingenting för mig, säger han.

På hösten samma år fick Inge ett samtal från djurgårdsprofilen Ingvar ”Putte” Carlsson, som då var sportsligt ansvarig i klubben. De känner varandra sedan tidigare, var en gång i tiden lagkamrater i IFK Lidingös hockeylag. Djurgården sökte en ny lagledare och någon som kunde avlasta materialförvaltaren Kjell ”Lunkan” Lundqvist, som lämnade jordelivet i december 2010. ”Putte” undrade om Inge var intresserad av jobbet, och det är klart att han var.

– Sedan, när ”Lunkan” dog, frågade de om jag ville ta hand om materialet, och då gjorde jag det. Jag är min egen, åker i egen bil till matcherna och åker oftast hem själv, även om jag ibland har med mig någon som sitter och sover i bussen. Bra sällskap… Ah, jag tycker det är skönt att vara min egen. I år flög jag med grabbarna till Malmö, men det är så bökigt med åtta trunkar. Det går inte hålla på så, och det är smidigt att ta bilen. Jag brukar vara hemma några timmar innan grabbarna kommer med bussen.

Inge har alltid hållit på Djurgården, och idrotten har alltid varit en stor del av hans liv. När han hämtades till klubben var han ordförande i Värtans IK, där både hans pappa, Harry, och bror, Leif, har varit materialförvaltare.

– Min bror ville inte spela fotboll men fortfarande vara med i gänget. Då var det lämpligt att han blev materialare. Han och pappa hade inget pröjs, men jag har en budget att ta hand om och är heltidsanställd, berättar Inge Lindström.

Tjänar du bra?

– Inte speciellt. Jag vet inte vad en bra materialarlön ligger på. Uppåt 30 000 kronor i månaden, kanske. Det är inte därför jag är här. Jag har pensionen också och klarar mig bra.

Hur mycket jobbar du?

– ”Putte” sa att det inte var så mycket att göra, att det mest var halvtid. Ha, ha, ha. Den som jobbar heltid i Djurgården skulle jag vilja träffa. Här är det inga 40-timmarsveckor, kan jag säga. Ibland går det tre veckor utan att man är ledig och om det är lördag, söndag eller måndag är ingen skillnad för mig. Ibland kommer jag hem 03.30 och är på jobbet 08.00. Många undrar varför jag håller på med det här, men jag har inte ångrat en sekund. Det här är mitt liv. Det här är min vardag.

Vem är det som sköter tvätten hemma hos dig?

– Inte jag, kan jag säga. Hemma har jag nog aldrig tvättat. Inte för att vara mansgris, men jag har en tyst överenskommelse med min fru. Eftersom jag tvättar fem-sex maskiner om dagen är det skönt att slippa det när jag kommer hem.

På ena väggen i tvättrummet, intill ett A4-papper med kontaktuppgifter till alla spelare och ledare, har han tejpat upp ett fotografi. Vid Inges sida, till vänster, står en viss Zlatan Ibrahimovic.

– Landslaget kom hit för att träna och jag stod på altanen när Zlatan kom. Jag ropade: ”Zlatan, får jag ta en bild med dig?” ”Visst”, svarade han. Vår förra naprapat, Stefan Tanda, tog bilden och ville ha en själv. Han är lite kortare än jag, så Zlatan fick böja sig långt ner. Då skrattade han. Bilden är lite speciell, för den togs samma dag som han gjorde fyra mål mot England. Det är lite skoj.

***

nge Lindström växte upp i Hjorthagen och minns när spelarna i Djurgården tränade på hans barndoms idrottsplats. Det gav honom minnesbilder och idoler för livet. Innan Djurgården flyttade till Tele2 Arena hade han bara tre kilometer till hemmamatcherna. Han behövde bara följa Lidingövägen för att komma till Stockholms stadion.

– Jag har alltid varit djurgårdare och alltid umgåtts med djurgårdare, ”Tjalle” (Hans Mild), Hasse Nilsson och de där. Man kan byta käring, men man kan inte byta lag. Känslorna för klubben kom väl när jag var sju-åtta år och A-laget kom till planen i Hjorthagen. Två grabbar från Värtan, Lars Broström och ”Jompa” Eriksson, hade gått till Djurgården och jag tyckte att (Sven) Tumba” var så tuff. En kväll hade han tappat nycklarna. Då körde han ut med sin vita Thunderbird på gräsplanen och åkte runt tills han hittat dem. Planen såg ut därefter, man han brydde sig inte, berättar Inge och skrattar.

Det visar sig att han har ytterligare en favoritspelare i Birger Eklund.

– En gång, 1957 eller 1958, var jag bollkalle på Stadion, i en DM-match mellan Djurgården och AIK. Jag vet inte varför just han fastnade, men han var bra, klappade mig på huvudet och sa att jag var bra som bollkalle. Kanske var det därför.

Sven Tumba och Birger ”Birre” Eklund ingick i laget när Djurgården blev svenska mästare 1959, och båda nådde landslaget även om Tumba är mest känd för sina insatser i Tre Kronor.

Inge Lindström nöjde sig med att erövra Värtans IK, där han fortfarande sitter i styrelsen.

– Jag hade inga drömmar om elitidrott och kände inte att jag ville bli proffs. Mitt stora mål som idrottsman var att jag skulle spela i Värtans alla A-lag. Det räckte för mig, och det gjorde jag. Fotboll, bandy, hockey och bowling. Det var stort för mig, som kommer från Hjorthagen.

***

Inge skulle nå allsvenskan ändå. Han värvades till Djurgården som 63-åring och kan i dag titulera sig Sveriges bästa materialare. Materialansvarigas förening kallar efter varje säsong sina medlemmar till ett möte, och då utses Årets materialförvaltare. Vid den senaste sammankomsten, i Göteborg, fick mycket riktigt Inge Lindström ta emot priset.

Det var inte lätt för juryn att hitta en lämplig pokal, men en av landets sportprisleverantörer säljer ett ”träningspris i retsin på träsockel” föreställande en väska med ett par skor och en vattenflaska. Det kostar bara 74 kronor att beställa via företagets hemsida, men för landets materialare är det ovärderligt.

Inge har placerat priset längst ut på ett sidobord i restaurangdelen i klubbhuslängan, så att spelarna ska se det varje gång de söker sig dit för att hämta en knäckebrödssandwich, frukt, nötter, torkade aprikoser eller kaffe, som hålls varmt i en gigantisk pumptermos.

– Det är alltid kul med uppskattning och jag är väldigt stolt över bucklan. Jag minns inte motiveringen, men det var något med att de andra föreningarna kände sig välkomna till Tele2, att vi tar hand om dem och att det aldrig är några problem. 2015 blev jag dessutom utsedd till Årets ledare i Djurgården. Bosse Andersson gav bucklan till mig, men den har jag hemma.

Du är med andra ord hetast i materialar-Sverige?

– Så kan man säga. Ja, jag är nog hetast i Sverige. Jag fick ”the double” förra året. Det ska bli kul att se vad jag får priser i år, säger Inge och skrattar.

Rivaliteten mellan klubbarna är stor, men hur är relationen mellan materialarna?

– Jättebra. Vi ringer och snackar, hjälper varandra och lånar ut grejer, som om det inte har kommit fotbollar till träningen.

Inge Lindström lämnar tvättstugan och följer korridoren till restaurangdelen, där han bjuder på kaffe och visar upp priset. Tränaren Pelle Olsson och några av spelarna sitter och äter frukost. Inge går fram till Elliot Käck, som har sällskap av Tim Björkström, Marcus Hansson och Daniel Berntsen, och byter några ord. Få, om någon spelare, tilltalar honom med hans namn.

Det är tydligen med materialförvaltare som det är med barn. De kära har flera namn, och Inge måste vara väldigt kär. Han berättar att han brukar använda en kundvagn för att förflytta kläderna mellan tvätt- och omklädningsrummen. Då, när han drar fram vagnen, kallas han ”Ullared”. Annars är det ”Kingen” som gäller.

– Jag vet inte varifrån det kommer. På 1000- och 1100-talen fanns det ett par svenska kungar som hette Inge, men det tror jag inte att de har läst om.

Sämre smeknamn kan man ha…

Inge svarar inte utan berättar med stolthet i rösten om en hyllning från ungdomarna som håller till på den läktarsektion som är känd som Apberget.

– Helt plötsligt kom det upp en vimpel på läktaren. Det stod ”KINGE”, och i stället för en prick över i:et var det en krona. Kung Inge! Ha, ha, ha. Det var fint. Det tar några år innan grabbarna får en egen flagga.

Efter frukosten söker sig lagkaptenen Kevin Walker och målvakten Hampus Nilsson till gymdelen intill omklädningsrummet. De sätter sig på varsin träningscykel samtidigt som ”Save me” med Wiktoria dånar ur högtalaranläggningen.

Spelarna får snart sällskap av Inge Lindström. Han tränar också, för att han måste.

– Jag har fått Parkinson på äldre dar. Jag äter en hel del tabletter om dagarna och det gäller att jag cyklar och håller i gång med grabbarna så att jag inte blir stel, säger han.

Han tystnar och cyklar vidare utan att komma någon vart. Sedan kommer det, det yttersta beviset på att materialare är människor som ser positivt på det mesta.

– Jag brukar alltid säga att det är bättre att ha Parkinson och spilla ut halva groggen än att ha Alzheimers och glömma var man har ställt den. Det brukar pigga upp. ”Har du fått Parkinson?” Folk blir så… ”Ååååååh!” Det enda som är bökigt är balansen när jag går. När jag sitter eller kör bil eller är med på matcherna bekommer det mig inte.

***

edan spelarna byter om inför den kollektiva träningen har Inge redan sökt sig utomhus. Han är irriterad. På den senaste träningen var det en spelare som sköt ut en boll i skogen och struntade i att hämta den. Då blir det Inge som får ge sig ut i terrängen som ett slags eftersökshund. Han letar i skogsbrynet och det höga gräset, men ger snart upp och söker sig till planen där spelare och ledare har samlats.

Han pratar med assisterande tränaren Anders Johansson, blir på gott humör och slår några golfsvingar i luften innan han går vidare till klubbens transportbil. Han tar plats i förarsättet, rattar in Radio Lidingö, berättar att han brukar stötta den ideella närradioföreningen, och styr bilen mot ett tryckeri, där han ska hämta några tröjor.

Vad ger det här dig?

– Allting, skulle jag påstå. Jag håller mig ung, fräsch i skallen och får lära mig nya saker. Ja, det är ett nytt språk. Chilla? Vad är det? Det har jag aldrig hört förut. Jag brukar ge tillbaka med mitt gamla slang och då hajar de ingenting. Det är bra grabbar och kul att lyssna på surret.

Visar omgivningen någon tacksamhet för allt arbete du lägger ner?

– Oh, ja. Det som är viktigast är att jag får uppskattning från spelarna, och det får jag varje dag. De tycker att allt är bra, och jag är ju här för att serva dem och se till att de har det bra. Det har de. Jag skämmer bort grabbarna och busar lite. Det är jätteskoj. Jag fick tre döttrar och nu är jag som en pappa till alla spelare.

Känner du dig delaktig när ni vinner?

– Ja, lite grand hjälper jag väl till. Jag servar med vatten, tar emot spelarna vid byten, ger dem bananer, hämtar dojor om någon behöver byta, ger dem jackor, samlar in kläder, dunkar dem i ryggen och önskar lycka till… Det är det, och ett glatt humör, jag kan bidra med.

När bussen rullar över Lidingöbron börjar Inge Lindström plötsligt skratta. Tydligen är det ett sms som framkallar munterheten.

– Jag fick det tidigare i dag, från en kompis som också är djurgårdare. Han skrev: ”En personbil körde in i Hammarbys spelarbuss. Det är den enda buckla de lär få.” Ha, ha, ha. ”Det är den enda buckla de lär få.”

Det visar sig att två av medarbetarna på tryckeriet håller på Bajen. Inge är väl medveten om det och hinner knappt in i lokalen förrän han återger textmeddelandet på nytt.

– ”En personbil körde in i Hammarbys spelarbuss. Det är enda buckla de lär få.” Visst är den bra? Ha, ha, ha.

Läs mer:
Unik inblick hos AIK:s Åke ”Bulten” Andersson
Unik inblick hos Hammarbys Anders Bitén

Text & foto