”Jag känner mig delaktig när vi vinner”

Anders Bitén om hårda jobbet: 10-16 timmar per dag

ELE2 ARENA/ÅRSTA IP. Hans Eskilsson var proffs i tre portugisiska klubbar och skotska Hearts, men den förening han förknippas med i första hand är Hammarby. ”Lejonkungen” spelade för Bajen i tre omgångar, totalt elva säsonger, och är en ikon för fansen.

Det gick inte lika bra för hans barndomskamrater i IFK Östersund, men en av 66:orna är fortfarande en del av allsvenskan.

– Han var högerback, en riktig kämpe och viljemänniska. Jag tror inte att han hade tron på att han skulle bli fotbollsspelare, men han hade andra kvaliteter och har gjort mycket nytta, säger Eskilsson.

Han vet vad han talar om. När han 2002 blev spelande tränare i Östersunds FK återförenades han med sin gamla lagkamrat, som fungerade som lagledare.

De har en gemensam nämnare i dag också.

Hammarby.

Hans Eskilsson sitter i styrelsen och en av hans söner, Williot, är knuten till klubbens ungdomsakademi, vilket innebär att han i rollen som fotbollspappa besöker Årsta idrottsplats fem gånger i veckan.
Samma anläggning har blivit något av ett andra hem för Anders Bitén, 49. Han heter så, högerbacken som blev materialförvaltare.

– Någon gång i veckan springer vi på varandra. Jag har känt honom sedan jag var tio år. Vi har till och med gått i skolan ihop, men han hoppade av Wargentinskolan efter några månader. Skolan var inte riktigt hans grej, men han är en riktig föreningsmänniska. Lojal och plikttrogen. En kille som är oerhört viktig för trivseln i en klubb. Det finns bara positivt att säga, säger Hans Eskilsson.

***

anne Bergstrand har inte bytt om utan följer träningen klädd i svarta skinnskor, jeans och en ljus ribbstickad tröja. Rösten som hörs under passet tillhör inte honom utan fystränaren Claes Hellgren. På hans order springer spelarna från kortlinje till kortlinje, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

I slutet av träningen lämnar Kennedy Bakircioglu kollektivet och lufsar av planen. Lagkaptenen dryper av svett.

– Jag är snart 36 år. Fotboll är inte maraton. Ge oss en boll så får motståndarna springa i stället, säger han med ett snett leende.

Anders Bitén kallar honom gubbe och skrattar. Kennedy söker upp honom och börjar skojbrottas. Mats Solheim ska snart göra samma sak.

– Om det inte vore för ditt dåliga knä hade jag lagt dig på backen direkt, säger norrmannen.

Efter den hårdhänta kärleksförklaringen söker sig spelarna till omklädningsrummet medan ”Biten” går in i klubbhuset. Han byter några ord med Yvonne Werner, som står bakom serveringsdisken i matsalen. Det är hon som är ”Queen of the kitchen”, berättar en skylt över dörren som leder till köksdelen.

Anders Bitén lyfter på aluminiumfoliet som täcker ugnsformarna, tar för sig av ris och kycklinggryta och går vidare till salladsbuffén. Sedan hämtar han bestick och slår han sig ner vid ledarbordet, mitt emot sportchefen Mats Jingblad.

Nanne Bergstrand har redan ätit färdigt men återvänder till bordet med en kopp kaffe. Det pågående EM-slutspelet är ett givet samtalsämne.

– Vilket lag vinner mötet mellan Turkiet och Kroatien? undrar ”Biten”.

– Det lag som gör flest mål, svarar Nanne.

– Är du säker på det?

– Ja.

– Men det kan ju bli underkända mål.

– Underkända mål är inga mål. Ge dig. Du kan inte ta dig ur det här, säger Nanne.

Det närmaste Anders Bitén kom landslaget är vänskapen med Hans Eskilsson, som spelade åtta landskamper 1988–1990.

– Alla hade väl proffsdrömmar, men Hasse skiljde sig ganska snabbt från alla andra. När vi spelade rundpingis i motionshallen kunde han säga: ”Nej, jag ska bli proffs, så jag går och styrketränar.” När vi var på cuper käkade han sallad och annat nyttigt medan vi andra ville gå till McDonalds, som inte fanns i Östersund. Jag var ingen stjärna och insåg ganska snart att jag inte skulle bli bra som spelare. Eftersom jag ändå ville fortsätta med fotbollen blev jag ledare, säger Anders Bitén.

Och värvade Eskilsson till Östersund…

– Ja, det var jag som frågade om han var intresserad av att bli tränare. Klubben ville ha en spelande tränare, men alla utgick från att han inte ville. Jag sa: ”Vad fan, det kostar väl inget att ringa och fråga?” Så jag gjorde det, och han var visst intresserad. Sedan lämnade jag över det till styrelsen. Hasse är en kanonkille. Jag jobbade med honom i ett år och det var en fantastiskt rolig tid. Men han var lite hetlevrad och hamnade på läktaren ibland.

”Biten”, som han kallas, berättar om sin ledargärning, hur han som 18-åring blev materialförvaltare och sedan damtränare i IFK Östersund för att till slut kombinera sysslorna. Därefter blev han spelande tränare i ett division 6-lag, som han hjälpte att klättra i seriesystemet. När klubben, BK Ösön, nått division 4 gick han till Östersunds FK för att ta upp jobbet som lagledare och materialare.

Som om det inte vore nog var han även engagerad inom curlingen.

– Som coach har jag faktiskt en silvermedalj från Europamästerskapet och en svensk guldmedalj för mixade lag. Östersund är ju en känd curlingstad och jag har spelat själv. Det är ingen lätt sport. Jag ska försöka hitta ett tillfälle så att grabbarna får åka i väg och spela. Det tror jag att de skulle gilla, säger Anders Bitén.

Problemet är att få idrottsledare jobbar 40 timmars-veckor och för ”Biten” blev det till slut för mycket. 2008 gick han in i väggen.

– Jag var lite förkyld och gick till läkaren, som skickade mig till akuten för att hjärtat inte slog rätt. Jag kunde inte komma ner i varv och var orolig.
Då, om inte tidigare, insåg han att han gjort sig oumbärlig för Östersunds FK.

– Jag blev sjukskriven, men de ringde hela tiden och ville ha hjälp. Jag var spindeln i nätet och ställde upp eftersom jag gillar fotbollen, klubben och människorna. Men till slut kände jag: ”Nej, det här går inte längre”. I Östersund hade jag aldrig kommit ner i varv, så för att bli frisk bestämde jag mig för att byta miljö.

Anders Bitén återger skilsmässosamtalet med Daniel Kindberg, Östersunds ordförande. Ett arbetsbetyg blir inte bättre.

– Han sa: ”Jag stödjer dig som vän, men för oss är det en katastrof.”

***

2
009 flyttade Anders Bitén till Stockholm för att finna lugnet i en stad som många förknippar med stress. Hans äldre syster, Siv, har en bekant som driver en tobaksaffär på Östermalm, där Anders fick jobb, och han kom över ett andrahandskontrakt till en lägenhet på Lilla Essingen, där han fortfarande bor.

Efter bara något år i huvudstaden kom det tillbaka, fotbollssuget. Man kan ta Anders Bitén från fotbollen, men inte fotbollen från Anders Bitén.

– Jag mejlade till olika klubbar i allsvenskan, superettan och division 1 och erbjöd mina tjänster, berättar 49-åringen, som snart lämnade jobbet i tobaksaffären för att bli Securitas-anställd parkeringsvakt.

Första anhalten blev AIK, där han hjälpte till med ansiktsmålningar och andra familjeanpassade aktiviteter utanför Råsunda. Därefter fick han jobb som materialare i Väsby United, som då var en samarbetsklubb till AIK. Det var där han lärde känna Mikael Hjelmberg, som tränade laget tillsammans med Thomas Lagerlöf.

Hjelmberg blev 2013 chefsscout i Hammarby och var den som kontaktade Bitén när Dan Wallin gick till Brommapojkarna och klubben sökte en ny materialförvaltare.

Problemet?

Han fick inte efterträda Wallin, men bara ett par månader senare blev tjänsten ledig igen.

– När jag inte fick jobbet åkte på semester. Jag tänkte sluta med fotbollen och satsa på jobbet på Securitas. Då, när jag var i Thailand, hörde Hammarby av sig. Det är jag jätteglad för. Får man chansen att jobba för en så stor förening tar man den och jag trivs jättebra, säger Anders Bitén.

Nu rör han sig hemvant på Årsta IP och i Tele2 Arena, dit han har flyttat materialförrådet. Han tvättar. Han pumpar bollar. Han fyller på vattenflaskor. Han plockar fram koner och annan träningsutrustning. Han beställer kläder och skor. Han sköter kontakten med tryckeriet. Han åker i förväg till matcherna för att alla ska vara på plats när spelarna anländer.
Anders Bitén, som till och från bortamatcherna ofta har sällskap av målvaktstränaren Mikael ”Mille” Olsson, har ytterligare en arbetsuppgift. Det är han som ansvarar för firandet efter Hammarbys segrar. Han fick uppdraget av Gregg Berhalter, som var huvudtränare när han i april 2013 började jobba för Bajen.

– Han ville att jag skulle sjunga för grabbarna när vi vann. Så blev det. Jag tänkte, fan, jag måste göra något annorlunda, säger Anders Bitén.

Ni kanske har sett tv-bilderna från Hammarbys omklädningsrum, hur Bitén kickar i gång en osynlig moped, eller om det är en motorcykel, och springer runt ett bord samtidigt som han sjunger, eller rättare sagt vrålar, på finska.

Han ger en bakgrund till det säregna firandet, berättar om en spelare vid namn Niklas Widjeskog som 2001 kom till Östersund från FF Jaro i Jakobstad. Finländaren hade begränsningar som fotbollsspelare, men var en tempohöjare utanför planen.

– Sången kom alltid upp när det var fester och sådant och jag körde den på krogen i Östersund när jag ville spexa. På den vägen är det. Jag körde den vid speciella tillfällen i Östersund, och när vi mötte Östersund i superettan körde jag den i Hammarby för första gången. Jag kutar runt som en liten dåre, men man måste bjuda på sig själv. Huvudsaken är att grabbarna och ledarna får sitt ett skratt.

Vad handlar sången om?

– Det vet jag inte. Ja, det är nog ingen som vet, säger ”Biten” och skrattar.

Är texten identisk med den Widjeskog framförde?

– Nej, det lät lite annorlunda då. Man får inte gå för långt när alla ska sjunga med, men sången ger mycket glädje och alla gillar den.

Hur mycket jobbar en materialare?

– Det är olika, men det är bra mycket mer på jobb på vintern, med förberedelser, nya kläder och tryck. Sådant tar längre tid än man tror. Från december-januari kan det vara 10–16 timmar per dag. Många skulle vilja ha ett sådant här jobb, men det är slitsamt. Jag blev lite rädd när jag räknade ut hur mycket jag jobbar. Utslaget på ett år ligger det på 60 timmar i veckan. Det är mycket, men jag gillar att jobba.

Vad ger det dig, förutom en inkomst?

– Fantastiskt mycket. Man håller sig ung när man umgås med ungdomar och jag har barnasinnet kvar. Jag gillar att ha mycket ansvar. Sedan har du glädjen och gemenskapen. Tycker man om fotboll är det perfekt att hålla på med det här.

Får du mycket uppskattning?

– Ja, det måste jag ändå säga. Det är aldrig några hårda ord. Spelarna är alltid trevliga och glada och kommer med positiv kritik. En del kallar mig ”Kungen”, ”Legenden” och sådant, och jag brukar få lite presenter ibland.

Vad är det finaste en spelare har sagt till dig?

– Att jag är en underbar person. Sådant värmer, och vissa spelare är mån om mig. De säger att jag ska vara rädd om hälsan. Jag har problem med ett knä och de är på mig om att jag måste gå ner i vikt, vilket de har rätt i. Jag har tagit Kennedy i näven och lovat att jag ska gå ner några kilon. De visar att de bryr sig, och skulle det vara något problem erbjuder de sig att hjälpa till. Livet har vänt sedan jag flyttade till Stockholm, och i december 2014 blev jag pappa. Hon är underbar, Adelia, det bästa jag har. Sedan har jag 25 vuxna söner också. Jag är som en pappa åt spelarna, skäller och ger hjälp. Vi har en lite rå men hjärtlig ton. Grabbarna är underbara.

Känner du dig delaktig när Hammarby vinner?

– Ja, det är klart. Spelarna kommer till dukat bord. Jag hänger upp kläder, servar… Ja, jag gör allt för att ge dem rätt förutsättningar. En del brukar skratta åt mig för att jag brukar packa bilen full inför bortamatcherna. Ibland har jag tre uppsättningar med mig, men jag vill att killarna ska ha torra kläder.

När det gäller ditt förflutna som parkeringsvakt… Har du lappat någon av spelarna i Hammarby?

– Inte vad jag vet, men jag har lappat några kändisar.

Om du vetat hade du inte berättat, va?

– Icke. Det hade jag inte gjort, säger Anders Bitén och skrattar.

Läs mer:
Unik inblick hos AIK:s Åke ”Bulten” Andersson
Unik inblick hos Djurgårdens Inge Lindström

Text & foto