”Klubbar bränner ut materialare”

Åke ”Bulten” Andersson: Jag har sovit här 30-40 nätter

ARLBERG. Han är ”Bulten” med alla i AIK, men det är inte många spelare och ledare som känner till bakgrunden till smeknamnet. Åke Andersson, som det står på dörrskylten, sätter sig till rätta i materialrummet på Karlberg, där torktumlaren är svartgul och torkskåpet pryds av ett gigantiskt klubbmärke.

– Varför jag kallas ”Bulten”? Du, det är en lång historia, säger han och plockar upp en tejprulle, trär den på höger pekfinger och får den att dansa som en rockring.

Kvar på skrivbordet ligger en snusdosa, nycklar, en tryckmätare, ett påbörjat korsord, staplade brevkorgar och en pärm med okänt innehåll. Mot väggen lutar en inramad tavla som berättar att Åke var med under 2009, då AIK vann både allsvenskan och Svenska cupen.

69-åringen som stolt poserar med de två bucklorna växte upp i Rö, ett försvinnande litet samhälle utanför Rimbo, som är ett större samhälle två mil väster om Norrtälje. Föräldrahemmet låg intill lanthandeln och när Åke var fem-sex år sprang han ofta dit för att köpa delar till sin cykel. Han frågade aldrig efter skruvar och muttrar utan ville alltid ha, just det, bultar.
Sonen till paret som drev verksamheten innan Börje och Sally Andersson, föräldrar till Djurgårdens sportchef Bosse Andersson, tog över rörelsen hette Folke och spelade fotboll i byföreningen. Han jobbade i affären och blev snart lagkamrat med den där lille cykelreparatören, som var en talang utöver det vanliga i både fotboll och ishockey.

– När jag var 14-15 år och började spela i Rös A-lag började han kalla mig för ”Bulten”. När jag var 25–30 bast tog det fart ordentligt, och nu verkar det vara så.

När ”Bulten” tittar ut genom fönstret tvingas han kisa mot den starka solen, men vädret är förrädiskt. Han hinner knappt utanför klubbhuset förrän han vänder på klacken och går in igen. Vindarna är kalla och han ångrar att han inte tog en t-shirt under träningsoverallsjackan. När han tar av sig överdelen blottar han en tatuering på vänster axel. ”Bulten”, står det.

– Gaddningen fick jag av mina söner när jag fyllde 50. Det var en bra present, men de har inte pröjsat än. Jag kanske får betalningen när jag fyller 70.

***

Å
ke Andersson var byföreningens stora stjärna och öste in mål på Ekevallen. Plötsligt var klubben i division 4, ”Bulten” allsvensk i AIK.

– Men i AIK gjorde jag inte ett mål, var inte ens i närheten. Jo, en gång förresten. Jag hade ett ribbskott, och det var ett misslyckat inlägg. Min första match gjorde jag som inhoppare mot Örebro. Det kommer jag ihåg. Jag var inte med i truppen från början utan blev inkallad klockan sju på morgonen. På den tiden var jag ute och svängde lite grand, och den morgonen kom jag hem klockan fem. När Hemming (Lennart, lagledaren) ringde och sa att jag skulle hänga med till Örebro och lira kunde jag ju inte säga att jag inte ville eller kunde. Det var bara att hänga på. Jag fick hoppa in efter 20 minuter, då Björne Lundberg gjorde sig illa. Vi vann, så det gick bra.

”Bulten” tillhörde AIK 1973–1975, men spelade bara 13 allsvenska matcher från start, de flesta som högerback. Karriären gick vidare i Täby IS och Vasalund innan han bestämde sig för att bli tränare. Han tog sig an Råsunda, gick vidare till Enebyberg, Täby, Norrtälje, assisterade en viss Håkan Ericson i Väsby och hamnade sedan i Frej. Han trodde att det skulle bli hans sista uppdrag i fotbollens tjänst, men inget kunde vara mer fel.

”Bulten” fyller 70 år i februari och viger fortfarande sitt liv åt fotbollen. 2005 återvände han till AIK, för att bli materialförvaltare.

Det var följden av en misslyckad besparingsplan. När AIK åkte ur allsvenskan 2004 beslutade klubbledningen att målvaktstränaren Anders Almgren även skulle bli materialansvarig, men uppgifterna var inte förenliga eftersom ett dygn då som nu är begränsat till 24 timmar.

Situationen fick ”Leffe” Karlsson, målvakten som blev sportchef för klubbens ungdomsfotboll, att ringa en gammal polare och före detta lagkamrat. Just det, ”Bulten”. Det är klart att den gamle brandmannen, som jobbade på Solna brandstation i 33 år, ryckte ut.

– Första året jobbade jag halvtid, 2006 slutade jag på brandkåren och började på heltid. Sedan dess har jag trampat på. Någon vänskapsmatch har jag nog missat sedan dess, men det vet i tusan om jag missat någon i allsvenskan.

Kunde du föreställa dig det som aktiv, att du en dag skulle återvända till AIK som materialförvaltare?

– Nej, jag hade inte en tanke på det, men som ”brandis” kunde jag bara jobba till 60. Tack vare det här kunde jag förlänga yrkeslivet.

Elva år senare har han tillbringat ett oräkneligt antal timmar i det här utrymmet, både dag och nattetid. Bland trunkarna står en hopfällbar säng som avslöjar att materialrummet fungerar som ett slags övernattningslägenhet.

– Jag har nog sovit här 30-40 nätter, när jag har kommit tillbaka sent efter en bortamatch eller efter ett derby, då man inte är klar förrän vid midnatt. På Råsunda fanns det tvättmöjligheter. Det gör det inte på Friends, så en hemmamatch innebär mycket mer jobb än en bortamatch. Nu håller vi dessutom motståndare och domare med handdukar. När det blir så mycket jobb kan jag knoppa här i stället för att åka hem till Täby och vända. Det ser ut som ett knarkarnäste, men man sover skönt här. Sedan är det bara att gå upp och käka frukost. Det är hur bra som helst, och det är inte bara jag som har sovit över. Alm (Andreas) sov här några nätter, när han inte orkade åka hem, och Uffe Kristiansson (Alms assistent) brukade ligga i bastun. Vi har haft trevligt de nätterna.

Vad får dig att brinna för det här?

– Jag håller mig ung, både i psyket och kroppsligt. Det var likadant på brandkåren, där jag också umgicks med yngre. Nackdelen är att det tar mycket tid. Det blir många sena nätter och går det dåligt är det mycket tråkigare. Ah, det är som det är. Det är bara att köra på. Jag har varit i hela världen, på träningsläger och Europamatcher. Det är ställen jag aldrig skulle ha kommit till annars. Dubai var fantastiskt, nästan en sagovärld. Men jag har sett mycket skit också, säger ”Bulten”.

Ni var lediga i nio dagar i månadsskiftet maj/juni. Vad gjorde du då?

– Ingenting.

Ingenting?

– Jo, jag var på Willys och handlade några gånger. Och på K-rauta.

Du, det där med att ni håller motståndarna med handdukar är omskrivet…

”Bulten” vet inte om han ska skratta eller gråta när han tänker tillbaka på fjolårets Europa Leauge-möten med FC Shirak. När motståndarna lämnat Tele2 Arena klev han in i gästernas omklädningsrum och blev minst sagt förvånad, vilket han uttryckte på Twitter.

– Det var lite olyckligt att det kom ut, men när jag skulle hämta deras handdukar två minuter efter att de hade åkt fanns det kvar fem-sex av 30 handdukar. De påstod att de inte tagit dem, men vart tog de då vägen? Jag tror inte att det var deras materialare som tog dem, utan spelarna. Sådant händer nog i alla lag. Om vi skulle möta PSG och får en handduk med klubbmärket på kanske någon tar med en hem. Men det är skillnad på att ta en och att ta 25.

Hur många sådana handdukar har du hemma?

– Ingen. Min fru skulle inte gilla det.

Det slutade med att du blev polisanmäld för förtal.

– Ja, snuten kanske kommer snart, men jag är inte orolig. Jag tror inte att jag åker in. Det var rätt kul, för när vi mötte dem borta stod det en kartong i omklädningsrummet med 30 handdukar. Det var en present till AIK. Jag vet inte om de hade dåligt samvete, men vi ville inte ha dem och lämnade dem kvar. Det var också en markering.

***

"B
ulten” är inte längre ensam som materialare i AIK. En gammal lagkamrat från Vasalund, 71-årige Lasse Fremin, hörde av sig för fem år sedan och frågade om han fick hjälpa till. Han bor i Solna centrum och saknade en meningsfull sysselsättning på dagarna.

Det gör han inte längre. Lasse ansvarar för att all utrustning kommer ut till träningsplanen.

– Ska man palla på den här nivån är det ett måste att vara två. Jag måste vara ledig emellanåt. När vi mötte Helsingborg kom jag hem klockan 02.00 och stannade kvar och tvättade till 04.00. Då tog Lasse träningen dagen därpå. Många lag utnyttjar och bränner ut sina materialare. De orkar inte så länge och det finns ju ett liv utanför det här, även om man inte kan tro det. Jag vill inte nämna några namn, men jag har kollegor med omänskliga arbetsuppgifter. De tvättar åt hela klubben, men i AIK funkar det bra.

”Bulten” vet vad han talar om, för varje år träffas materialarna i de allsvenska klubbarna. Då vädras så mycket mer än matchställ.

– Vi dricker öl, snackar skit och går igenom den gångna säsongen. Då är det många som skulle vilja vara en fluga på väggen. Tyvärr får vi inte med alla materialare, men det brukar vara sju-åtta stycken. Senast var jag med och utsåg Inge (Lindström) i Djurgården till Årets materialare. Det är den enda buckla Djurgården kommer få. Ha, ha, ha.

Är det viktigt att ni träffas?

– Ja. Man tror bara att det kan vara strul i den egna klubben, men det är samma problem överallt. När det gäller att hålla reda på prylar och plocka undan efter sig märker man vad spelarna har fått för uppfostran.

Är spelarna bortskämda?

– I klubbar som AIK, Djurgården, Hammarby, Malmö och IFK Göteborg har de det nästan lite för bra, men i proffsklubbarna gör spelarna ingenting själva. När vi spelade mot CSKA Moskva körde de hit en hel buss med material. De har sex-sju materialare – och jag var ensam. De putsar till och med spelarnas skor, men sådant gör inte vi.

AIK hade materialförvaltare även på 1970-talet, när ”Bulten” var i klubben som spelare. Han berättar om Rune Wiberg, mer känd som ”Wibbe”.

– Han var stenhård, den jäkeln. Då var det tvätt två-tre gånger i veckan och vi fick hämta ut kläderna över disk. Det fanns inga tvättmöjligheter på gamla Råsunda, så jag utgår från att tvätten lämnades bort. Det var hårda bud om det saknades något. Ja, på den tiden var det ordning och reda. När vi var på träningsläger fick vi inte kläderna tvättade. Vi hängde dem på tork, men fan, att det luktar lite illa tillhör fotbollen. De har det bättre nu, men det ska de väl ha. Det tränas mycket mer nu. På min tid var det aldrig dubbelpass eftersom alla jobbade. Vi tränade fyra dagar i veckan.

”Bulten” lägger in en prilla och fortsätter berätta om sitt liv som allsvensk, om en konstrast till nuet. Matlådan som delades ut efter träningen har ersatts med en restaurang på Karlberg, där det vissa dagar serveras både frukost, lunch och middag. Grusplanerna som gav skrubbsår som tog veckor att läka har ersatts med konstgräs. Då var det inte aktuellt med skobyten fem-åtta gånger per säsong för att skoleverantören vill ha hjälp med marknadsföringen av nya modeller och färgsättningar.

Den som påstår att det var bättre förr har inte följt utvecklingen i en allsvensk fotbollsklubb.

– Men vi var ofta på träningsläger och hade stora fina omklädningsrum vid Solnavägen, mitt emot polisstationen, upplyser ”Bulten”.

Hur mycket tjänade du som spelare?

– 2 500–3 000 kronor i månaden. Å andra sidan tjänade jag inte mer än 8 000–9 000 som brandman. Det var ett tillskott och jag var inte den som tjänade bäst. Jag låg väl längst ner på listan.

Det har hänt en del med lönerna sedan dess…

– Oj, oj, oj. Ja, herregud.

Är spelarna intresserade av hur det var förr?

– Nej, nej, nej. De har ingen aning om vem bröderna Leback (Yngve och Börje), Roffe Zetterlund och Sanny (Åslund) var. Det räcker att gå tillbaka tio år. Vem var det? När Mjällby (Johan) var här ett år, när det nu var, hade vi en kille som inte kände igen honom. När Mjällby gick runt och hälsade på spelarna frågade han: ”Var har du lirat någonstans?” Han hade inte en susning.

Det är väl så att människan blir mer och mer historielös.

– Ja, och de bryr sig inte. De har bättre koll på världsstjärnorna i Serie A och Premier Leauge än AIK:s historia. Äh, det kanske inte är så konstigt. Vi gamla har koll på det mesta som hände i Sverige på den tiden, både i fotboll och hockey. Jag har fortfarande helkoll på varenda spelare i allsvenskan, vad de heter, var de spelar och har för bakgrund.

Många ungdomar, även fotbollsspelare, saknar manliga förebilder. Innebär det att en materialare kommer vissa spelare väldigt nära?

– Materialarna vet allting från båda håll, från ledare och spelare. Man hör snacket, så det gäller att man håller käften och inte skvallrar åt något håll. Mycket får man hålla för sig själv, som om jag tycker det är fel laguttagningar. Jag kan ju inte säga till en spelare: ”Jag tycker du skulle fått lira.”

Har du kontakt med många före detta spelare?

– Öhrlund (Daniel) och ”Tjerna” (Daniel Tjernström) träffar jag med jämna mellanrum och spelare som Milosevic (Alexander), Lorentzson (Martin)… Ja, de som bor i Stockholms-området brukar komma hit när de är hemma, men de är inte många. De flesta spelare kommer ju utifrån och försvinner som en avlöning. De trivs säkert väldigt bra och kommer aldrig glömma AIK, men det är nog något annat som styr där. Ja, det är klart att de försöker tjäna mycket pengar.

Så det där med klubbkänsla är bara något som låter bra?

– Ja, det är bara skitsnack. För några år sedan räknade jag ut hur många spelare som har passerat sedan jag började i klubben. Jag kommer inte ihåg exakt, men det var en bra bit över 100. 130–140 eller något sådant. Det är galet. De har klubbkänsla åren de spelar här. Sedan skiter de i det. Så är det bara. Det är skillnad på killar som kommer från egna led och mot Häcken hade vi sex spelare som spelat ungdomsfotboll i AIK. Det tycker jag, som gammal gnagare, är väldigt kul. 2005 var verkligen roligt, för då tog Rikard (Norling) bara hit spelare med AIK-anknytning. De hade känsla för klubben och hjälpte till att städa. Det tror jag inte spelarna i någon klubb på den här nivån skulle göra i dag.

Lek med tanken att du erbjuds ett lönepåslag med 50 procent av Hammarby eller Djurgården. Skulle du ta det?

– Nej, aldrig. Det skulle förstöra allt det folk tror om mig, att jag är en inbiten AIK:are. Hade jag varit 35-40 hade jag kanske funderat på det, men nu? Aldrig. Fan, jag är pensionär och har det här som en sidoinkomst.

Tydligen hade du Djurgården som favoritlag när du var ung…

– Det var när jag var dum och oförståndig, men det försvann ganska snabbt. Det berodde på hockeyn. Lasse Björn, (Sven) Tumba och Rolle Stoltz var mina idoler. Jag ska berätta en ganska rolig grej… När morsan var 70 frågade mina grabbar vad hon hade för favoritlag. Vet du vad hon svarade? Hammarby! Det är det fortfarande, och nu är hon 94 bast. Hammarby var en arbetarklubb på den tiden, och jag tror att det kommer därifrån.

Vad kännetecknar en bra materialare?

– Att man har lite feeling och inte klampar in och säger dumma saker när det går dåligt. Jag har ganska bra feeling även om jag blir en grinig gubbe emellanåt. Då skäller jag och gapar. Det där med ordning och reda… Ungdomen är inte som förr. ”Nisse” Johansson har jag aldrig haft några problem med, men de yngre vet inte var de har grejerna. Så är det i alla klubbar.

Hur mycket material förbrukar en spelare i dag?

– När det gäller träningsgrejer får de två uppsättningar var, och även antalet matchtröjor är begränsat. För tre år sedan införde jag att spelarna får pröjsa 1 000 kronor om de ger bort en matchtröja. Det är vad en tröja kostar med inköp och tryck, så då blir det avdrag på lönen. Fast det är klart, om en spelare gör tre mål i ett derby behöver han inte betala. Då kan jag bjuda på det.

Att ”Bulten” har ett förflutet som spelare märks under matcherna. Få, om någon materialare, lever sig in i matcherna så intensivt.

– Jag är riktigt nervös och värst är det under måste-matcherna hemma. Ja, spelar vi på Friends mot Gefle, Falkenberg och Sundsvall är det bara seger som gäller. Torsk och man vet att det blir gnäll och tjafs, bu och fan.

Tjänar du bra?

– Helt okej. Jag känner mig inte utnyttjad när det gäller den biten.

Får du mycket uppskattning?

– Det är inte ofta, men det bryr jag mig inte om. Jag vet att spelarna har det bra, och det är det viktigaste.

Läs mer:
Unik inblick hos Hammarbys Anders Bitén
Unik inblick hos Djurgårdens Inge Lindström

Text & foto